Klimatjippot i Köpenhamn

192 länder är medlemmar i FN. Enligt FN-stadgan är FN öppet för alla stater som vill arbeta för fred. De måste åta sig de skyldigheter som stadgan ålägger medlemmarna och vara villiga och kapabla att uppfylla skyldigheterna. Stater antas som medlemmar i Förenta Nationerna genom beslut i generalförsamlingen på rekommendation av säkerhetsrådet.

FN:s medlemsländer markerade i blått

Vatikanstaten är inte medlem i FN eftersom den deklarerat att den vill vara neutral i vissa politiska sammanhang. Vatikanstaten har dock permanent observatörsstatus i FN.

Ytterligare stater som inte är medlemmar är Cooköarna och Niue, som endast har begränsad självständighet.

Palestina, Taiwan, Västsahara och Kosovo är ännu inte internationellt erkända som självständiga stater och kan därför ej heller bli medlemmar i FN. Palestina har dock permanent observatörsstatus i FN

Från sign. ”Utlandssvensk” har följande inlägg kommit.

Re: FN:s medlemsländer

Klimatjippots syften? Det har samma syften för de lokala politikerna som exercis har för värnpliktiga. Ni som gjort lumpen, tänk tillbaks på alla rop om "vänster om", "höger om", "givvkt", "manöver", "framåt - - marsch", "avdelning -- halt" som ni har lystrat till och ögonblickligen hörsammat. Ni fattade redan då att excercis inte har med strid att göra. Det handlar om att vänja hjärnan vid att omedelbart, utan reflektion eller ifrågasättande lyda den här rösten. Och syftet är förstås att man utan att tänka skall lyda den ropande rösten även i en annan situation, i ett läge där det inte finns tid för eftertanke eller diskussion och då rösten ryter att man skall göra någonting livsfarligt.

1. Första syftet är alltså att vänja världens politiker och väljare vid det normala i politiska åtgärder som initierats utifrån. Den nya typen av internationella åtgärder består av att politiker träffas på överstatlig nivå och återvänder till sina folk och genomför åtgärderna utan att rådfråga folket. Man skriver under några avtal och sedan "måste" det hela genomföras. Tågordningen är ny - hittills har makten utgått från respektive folk/nation. När skäl har funnits har nationerna sänt sina politiker utomlands med fullmakt att avhandla saker och ting med representanter för andra nationer. Så har exempelvis kol- och stålunionen, NATO och FN uppstått.

I fortsättningen blir det annorlunda. Internationella spelare tar initiativet, samlar ihop provinsiella politiker från klotets alla avkrokar i en stor sal och får dem att skriva under saker som de inte begriper. Sedan åker alla hem igen och genomför det som "vi" har åtagit oss. Initiativet kommer numera uppifrån. Makten utgår från det internationella kapitalets internationella politiker. Detta är effektivare och billigare än att muta politiker på lokalnivån - det blir helt enkelt färre att muta. De lokala småpolitikerna, som imponeras av den internaionella glansen och enigheten begriper vad som ligger i deras personliga intresse - att säga ja. Den som säger nej utesluter sig själv från karriärmöjligheter i den nya överstatliga politikernomenklaturan. Bäst att säga ja och sköta sin uppgift som distributör av order. Även om varje tillfälle till nya skatter och förbud alltid är bra för den klass som vill demonstrera sin makt är själva klimatet inte väsentligt.

Det är om framtidens frågor som de stora slagen kommer att stå. Om mångkultur och globalisering, om etnisk utträngning av vita, om överstatlighet och internationell överhöghet, om internationell rätt ovanpå nationell. Motståndet mot dessa trender skall kväsas och det är inför dessa slag som den politiska excercisen behövs.

2. Andra syftet är att blåsa upp en konflikt mellan de mellanstora fårskocksstaterna och Kina. Kina är det enda snabbväxande industriland som det internationella kapitalet inte har någon form av kontroll över. Men luftföroreningar och t.o.m. kärnkraftsolyckor drabbar ju väsentligen bara det egna landet. Därför kan och skall normalt internationellt miljöarbete bara ta formen av rekommendationer. Men nu, när man nu hittat på att varenda liten bil som en kines kör omkring i skulle bidra till att polerna smälter och Europas hamnstäder sätts under vatten, har man hittat stoffet till konflikt. Något krig är inte målet men klimatpaniken skall sprida antipati mot Kina, en antipati kommer att behövas i framtida politiska och militära utmaningar mot Kinas självständighet.

3. Det tredje syftet känner vi igen från de traditionella miljöpolitiska övertonerna. Det handlar om existentiellt skuldbeläggande av den samvetsömme europén som skall göra honom mindre benägen att kräva rättvisa och respekt för sina egna intressen. En europé som har uppfattningen att han själv och hans barn mest är en belastning för världsalltet har goda förutsättningar att bli en underdånig och självspäkande skatteslav som lämnar politiken åt de självutnämnda politiska "eliterna".

Men finns det inte någon kärna av idealism i dessa ansträngningar? Nej. Anledningen till att vi kan utesluta legitima bevekelsegrunder bakom klimatkampanjen är att det faktiskt finns verkliga internationella miljöhot som de internationella politikerna lätt kunde göra någonting åt, men där ingenting görs. Jag tänker på dels på rovfisket, där en viss sorts tonfisk är under utrotning mitt framför ögonen på "det internationella samfundet". (Med exemplet Japan och tonfiskarna skulle hotet om bara en lindrig internationell bojkott mot Japan direkt leda till att det aktuella ofoget reglerades. Men ingenting görs). Jag tänker på regnskogsskövlingen i Latinamerika. Eftersom regnskogen har en väsentlig betydelse för nybildningen av syre som hela jordens befolkning behöver vore det förmodligen tillåtligt enligt befintlig internationell rätt att sätta in attackflyg mot de skogsavverkningar som de lokala regeringarna borde ha förbjudit. Detta kunde ha gjorts för 20 år sedan och sedan hade problemet varit ur världen. Ingen finansierar en gambasodling(jätteräkor) eller ett sågverksprojekt i regnskogen om detta när som helst kan komma att raseras av ett enda attackflygplan. Den internationella politikerklubben vill inte lösa problem. Den vill skapa problem och dra nytta av dem.

I en artikel från 2008 kan man bl.a. läsa om FN och den omfattande korruptionen. Det är svenska Inga-Britt Ahlenius, chef för FN:s interna revisionsbyrå, som skriver att svindleriet inom FN är överraskande omfattande.