Mångkultur och terrorism

Ska vi ha Säpos eller EU:s syn på terrorism? frågar terrorismforskaren Magnus Ranstorp i en artikel i Newsmill. Tydligen pågår en revirstrid mellan Säpo och regeringen. Regeringen vill göra något åt radikaliseringen bland muslimer i Rosengård och andra problemområden. Men Säpos chef tonar ner problemen. Om detta skriver Ranstorp:

"Det var också högst uppseendeväckande att en myndighetschef i samma intervju både recenserade och kritiserade den ansvariga ministern Nyamko Sabuni för att "generalisera" när hon talat om problemen i Rosengård som ett hot mot demokrati och värdegrund.

Här finns alltså i botten en olycklig byråkratisk målkonflikt. Vad ska egentligen vara styrande för svenska åtgärder att motverka terrorism? Det snäva synsättet i befintlig svensk lag eller det vidare EU-perspektivet som Sverige utåt anammat?"

Kanske Ranstorp har fel om det där med att EU skulle vara så bra på att förebygga och bekämpa terrorism. Bland eurokraterna är det tabu att nämna ordet islam som orsak till terror och andra problem. Allra värst är det i Storbritannien, trots attacken mot det brittiska folket den sjunde juli för fyra år sedan. Alla möjliga omskrivningar används av deras säkerhetspolis, fjäsket har till och med lett till att terrorism kallas för "anti-islamisk aktivitet"! Helt otroligt nyspråk som går ut på att muslimska terrorister inte representerar den "rätta" islam. Men det är ju precis tvärtom, de är ju fundamentalister och följer Muhammeds lära till punkt och pricka.

Säpochefen Danielsson är en problemförnekare med politiskt korrekt färgade glasögon. Alla bränderna i Rosengård, stenkastningen mot poliser och brandmän, är väl skräckinjagande så det räcker. Till och med så kallade slangbomber har använts. Eller vill Säpochefen ha ännu kraftigare smällare, för att det ska rubriceras som terrorism?

Det skulle vara intressant att veta varför Säpo underdriver problemen med att radikal islam får fäste i Sverige. Är det detta som ska föreställa mångkultur? Det liknar mer monokultur, eftersom islam snart är den enda religionen i vissa stadsdelar.

KLIMATHOTET OCH VATTENFALL

I DN den 5 juli kan man läsa följande, som tyvärr inte finns på nätet och jag har därför skrivit in artikeln.

NÄR BOCKEN BLIR TRÄDGÅRDSMÄSTARE

Mitt i denna berg och dal-banesommar kommer nyheten att en svensk har utnämnts till klimatrådgivare åt FN. Vad bra, tänker man. Det är beviset på att Sverige går före i miljöfrågan! Nu undrar man bara vem det kan vara: Kanske Anders Wijkman eller forskaren Johan Rockström? Nej, det är Vattenfalls vd, Lars G Josefsson. Han ingår i en grupp som ska ge Ban KI-moon råd om klimat och energi.

Och vad har han gjort för att förtjäna utnämningen? Han är vd för ett företag som släpper ut mer koldioxid än hela Sverige, driver fyra av Europas smutsigaste kolkraftverk och har utnämnts till Europamästare i ”greenwashing” av Greenpeace. Han har också kommit undan med att storsatsa på kolkraft trots att bara tre procent av svenska folket – som äger Vattenfall – vill detta.

Det är som en scen ur Eduardo Galeanos ”Bakvända världen”. Ordet ”green” och ”miljö” har blivit kodord för klimatbovar. Vattenfall satsar på dyra reklamkampanjer med gråtande isbjörnar och dalande snöflingor, samtidigt bygger de ogenerat ut kolkraften i östra Tyskland. Belöningen från världens ledare är: Dig behöver vi för att lösa klimatfrågan!

KAJSA EKIS EKMAN

Våra svenska seriösa journalister!

Sakine Madon: Journalisterna lever i samma kvarter

VISBY. Kindpussare som delar stil, intressen och social bakgrund. Det finns förvisso en charm när så många opinionsbildare och journalister klämmer ihop sig på en minimal yta i Visby. Men man påminns också om homogenitetens baksida: ett snävt och ibland direkt verklighetsfrån-vänt innehåll i medierna.

Journalisten Kerstin Ekberg, som skrivit rapporten "Här bor journalisterna" (Sim(o), 2007), är något intressant på spåret när hon kartlägger var svenska journalister - yrkesaktiva och medlemmar i Journalistförbundet - bor. Snabbt visar sig mönstret man anade: Ju fler arbetare, låginkomsttagare och invandrare i ett område, desto färre journalister.

Det är inte så att journalister hamnar på tjusiga ställen som Danderyd och Askim. Däremot lockar platser som en gång i tiden var arbetareområden, men som nu är upprustad och populär innerstad. Boende i Masthugget eller Linnéstaden i Göteborg, Södermalm i Stockholm eller i Lugnet i Malmö, har med andra ord stora chanser att få syn på en journalist om de kikar ut genom fönstret.

Högalid på Södermalm i Stockholm toppar i popularitet; där bor hela 371 journalister som kan morsa på varandra i matbutiken och föreslå nästa brunch eller lattefika. Stockholms innerstad lockar 19 procent av samtliga svenska journalister - på en yta där tre procent av svenska folket bor.

1 259 journalister trängs på Södermalm, medan det i Rosengård bor sju och i Angered tio. Så mycket som det skrivs, debatteras och görs reportage om ställen som Rosengård, och ändå så få journalister som bor och lever där.
Den som tror att det inte skapar ett glapp mellan mediebild och verklighet, eller mellan journalister och människor i "journalistfria zoner", kan ju räcka upp en hand. När en tjej hade sett mig i Flemingsberg söder om Stockholm skrev hon "Undrar vad Sakine Madon skulle göra här?" på sin blogg. Som om det vore otänkbart att jag - i egenskap av skribent - skulle bo i ett "sådant" område.

Kåren har sig själv att skylla. Diverse perifera frågor ältas med jämna mellanrum i medierna, såsom "väskdebatten" som engagerade innerstadsjournalister härom året, samtidigt som riktiga samhällsproblem ignoreras år efter år.

Aldrig att det skulle vara tyst om kollektivtrafiken skulle fungera ens i närheten så uselt i innerstaden som den fungerar i många områden i samma stad. Så fort det blir svettigt i innerstadens bussar när sommaren kommer, skrivs däremot ett maffigt reportage av en innerstadsjournalist som provåker en buss, beskriver plågan i detalj och visar upp sin svettiga tröja. Exemplen är många. Men vem granskar granskaren, när så många journalister delar världsbild?

Missförstå mig rätt. Jag är trött på påståenden som "journalister bara skriver dåligt om förorten", inte sällan representerad av någon projektsnubbe eller tjej i hiphopbyxor och Palestinasjal som tycker att journalister ska skriva om för allmänheten totalt ointressanta saker.

Däremot är det ett gigantiskt problem att mediechefer och rekryterare är i jakt på sina kopior. I stället för att anställa folk med erfarenhet och kunskap om ämnen som behandlas, kvoteras kompisarna in.

Det ger en besk eftersmak efter en i övrigt härlig vecka i Almedalen. Den journalistiska uppgiften är trots allt mer än att festa ihop, ignorera stora delar av Sverige och trängas i hippa bostadsområdet.

Av Sakine Madon
sakine.madon@expressen.s

Global klimathysteri

Klimatet huvudfråga för Reinfeldt i Almedalen, skriver DN. Fredrik Reinfeldt har allt fokus på EU, skriver HD. Lika illa båda sakerna.

Som nyblivet ordförandeland i EU hamnar förberedelserna inför klimatkonferensen i Köpenhamn i december på den svenska regeringens bord.

Koldioxidskatten ska höjas, men Miljöpartiet är inte nöjda. Varför lyssnar regeringen på dessa bluffmakare. Det är inte ens bevisat att koldioxid gör klimatet varmare.

Koldioxid är är bra för växterna. Tänk på det när du "pratar" med dem, det är koldioxid i utandningsluften. Skatt på luft, politikerna är inte kloka, de skrämmer oss för att vi ska ge dem makt och pengar.

Läs mer: Påpeka lögnen och du kallas terrorist

ex ab dn ab sds sds svd svd gp dn dn sds sds d b blt

Herrefolksmentalitet avskaffad med... ett penndrag?

Från Snaphanen:

"Europarådet öppnar upp för nordafrikanska länder med tvivelaktiga demokratiska traditioner, men i gengäld med en rikt dokumenterat kultur av herrefolksmentalitet, förmoderna hedersbegrepp, hysteriska temperament och ålderdomlig kvinnosyn. En motivering: Dessa länder har själva önskat närmare band med Europa. Men det sägs ingenting om att det sker efter de europeiska befolkningarnas önskemål, och jag tror att vi kan vara säkra på att inte bli tillfrågade, samt att avtalen kommer att få minimal, om någon, uppmärksamhet i media - det är ju bara en fråga om allas vår framtid."

EUROPARÅDET öppnar sina dörrar för Maghrebländerna:

"Den parlamentariska församlingen i Europarådet har officiellt öppnat sina dörrar för Maghrebländerna. Med skapandet av en ny "partners för demokratin" -stadga, kommer församlingens medlemmar att institutionalisera och förstärka den pågående relationen mellan Europarådet och länderna söder om Medelhavet. Denna öppning för Tunisien, Marocko och Algeriet har varit en prioriterad fråga för ordföranden i församlingen, Lluis Maria de Puig, sedan början av hans mandatperiod i januari 2008. Men de Puig själv betonade att det beslut som fattats under de senaste dagarna också är ett svar på en uttrycklig begäran från dessa länder att ha en närmare relation till den alleuropeiska institutionen.  

Som en del av begäran att komma in i "partnerskapet för demokrati" kommer varje lands premiärminister att förbinda sig att anamma värdena i Europarådet: pluralistisk och representativ demokrati, lagens överhöghet och rättsstatsprincipen samt respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande frihet.  

Ett formellt avtal för att garantera fria val, i överensstämmelse med internationella standarder, kommer också att bli nödvändigt och att lika deltagande av kvinnor och män i det offentliga och politiska livet måste uppmuntras."

LRF - Landsbygdens Rena Fördärv

Landsbygdens Rena Fördärv i Almedalen
onsdag, juli 1, 2009 4:15 em +0200 Av: Rune Lanestrand

LRF gör ett desperat försök att med ett antal miljöseminarier under Almedalsveckan försöka framställa sig som rena miljöorganisationen. Och en del kan de säkert lura med sin falska reklam med små röda ladugårdar och lantliga miljöer.

Den hemska sanningen är dock att LRF som av folk på landsbygden numera går under benämningen Landsbygdens Rena Fördärv har en stor skuld i bl a Östersjöns övergödning. Men genom enorma resurser inom lantbrukskooperationen har storbondeorganisationen till viss del lyckats framställa sig som en garant för god miljö och en levande landsbygd.

LRF har under alla år både politiskt och i all rådgivning mot bönderna propagerat för det miljöfarliga industrijordbruket med mycket växtgifter och kemikalier. Orsakande stor skada både på människors hälsa, i naturen, grundvatten, åar, sjöar, fjordar och innanhav. För att möta den ekologiska anstormningen och få fortsätta med kemijordbruket lanseras märket Sigill som inte alls utesluter växtgifter och kemikalier. Vilket många konsumenter tycks tro.

Båda gångerna LRF har tillsatt jordbruksministrar har de klämt åt småbönderna och med olika politiska medel påskyndat nedläggning av småbruk och därmed avfolkat landsbygden. Även större jordbruk som odlar ekologiskt ses också på med ett visst förakt från LRF-ledningens sida.

LRFDen nuvarande jordbruksministern LRF-aren och centerpartisten Eskil Erlandsson är nog den för landsbygden och miljön sämsta jordbruksminíster Sverige någonsin har haft. Hans senaste insats för en levande landsbygd är att ta bort EU-bidragen till 12 000 smågårdar. Erlandsson och LRF har inte förstått eller velat inse att det oljeslösande och miljöfarliga industrijordbruket med allt sämre kvalité på livsmedlen är vid vägs ände.

Erlandsson talar sig också varm för kött- och mjölkfabriker. Detta är konsumenterna, som i ökad utsträckning vill ha ekologiska och närodlade produkter som är framtagna på rimliga villkor för jorden och djuren, ännu inte medvetna om. Konsumenternas dom över Erlandsson blir hård när de också får kunskap om att han förordar GMO och i EU:s ministerråd gång på gång röstar för att enskilda länder inte ska få stoppa Monsantos genmanipulerade grödor och livsmedel.

Hittills har medierna fjäskat för Erlandsson. De bugar och tar emot hans hycklande och vackra miljöprat utan minsta kritisk granskning. Kanske beror det på att många journalister kan så lite om modernäringen att de inte ens kan formulera kritiska frågor till jordbruksministern. Och centerns ordförande Maud Olofsson, i LRF:s politiska gren, skäms över partiets historia och ursprung och nämner nu inte längre ordet jordbruk då hon i sin enfald tror att det skrämmer bort de storstadsväljare hon så hett åstundar.

Rune Lanestrand

Maud Olofsson - svensk landsbygds främsta företrädare

EU-granskning ”Maud Olofsson är inte heller dålig på att visa sin svenskfientlighet så kommen från den svenska landsbygden eller ”vischan” som hon är. På ett företagarmöte i Trosa i oktober 2007 förklarade hon sin syn på svenskarna:
- Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var människor som kom utifrån.”


ÖC
Alliansens mest engagerade agitator
Publicerad 1 jul 11:35

Minuterna innan Maud Olofsson skulle kliva upp på scenen i Almedalen och hålla sitt tal höll hon dansshow för fotograferna. Till förbandets musik rockade hon loss totalt, och åtminstone en av fotograferna fick själv tydliga dansryckningar i benen. Det är troligen få andra partiledare som skulle göra likadant, utom på blöta valvakefester.

Men Mauds dansshow var nykter och äkta, och ett exempel på det som både är hennes största tillgång och svaghet som politiker: En gränslös entusiasm, eller som Olofsson själv säger, "att vara ivrig som en bäver".

Entusiasmen fanns kvar när Maud Olofsson inledde talet med jämställdhet. Trots, eller kanske på grund av att Olofsson är den enda kvinnliga partiledaren i alliansen brukar hon inte tala om jämställdhet särskilt ofta. Men i går visade hon med besked att hon kan. Det var uppfriskande att höra icke-socialistiska jämställdhetstankar om inkomstskatter, privatiseringar inom offentliga sektorn och avdrag för hushållsnära tjänster. Känslosamt blev det på slutet, när Olofsson vädjade till alla män som inte bryr sig om jämställdhet att tänka om, för sina döttrars skull.

De starka känslorna och entusiasmen var på sin plats också när Maud Olofsson pratade om ungdomsarbetslösheten. Borgerliga tankar om hur ungdomsarbetslöshet kan stävjas - lägre ingångslöner och uppluckrad LAS - brukar ofta bli avhandlade på ett torrt och kameralt vis. Men inte när Maud Olofsson talar!

Men Maud Olofssons starka entusiasm kan som sagt vara till nackdel ibland, och så blev det bitvis när hon pratade om klimatet. Det finns redan så många ödesmättade klimatprofeter i samhällsdebatten att den som talar torrt och sakligt, håller sig till fakta i stället för känslor, blir mest lyssnad på. Olofssons klimatbudskap skulle nå ut bättre om hon höll sig kallare.

Däremot var hon saklig i sin hårda kritik av oppositionen. Olofsson undrar varför de rödgröna inte ger besked om vilka åtgärder de tänker sig för att uppnå sina mycket högt satta klimatmål. "Endera vet ni inte eller så törst ni inte berätta", sade hon.
Centerpartiet har förändrats mycket under Maud Olofsson. Från att vara den opålitliga fjärdedelen av borgerligheten, partiet som ofta har gjort upp med Socialdemokraterna, till att i dag vara de tydligaste företagarvännerna och arbetsrättskritikerna. Kärnan hos den ivriga bävern Olofsson måste vara en stark ideologisk övertygelse, och det krävs för att förändra ett parti.

Just denna entusiasm och iver är en tillgång inte bara för Centerpartiet utan hela alliansen. I ett Sverige som fortfarande präglas mycket av "du ska göra som Svensson gör" hamnar borgerliga politiker ofta i försvarsställning, där de pedagogiskt ska förklara varför det är rätt med sänkta skatter och friare företag. Maud Olofsson lyckas göra detta med känsla, utan att bli trist och föreläsande. Det är guld värt. Men på politikområden där alla andra talar till känslorna, som klimatet, borde hon försöka att tagga ned en aning.

Almedalsjippot - Mediatan och hovreportrarna

ALMEDALEN - EN FEST FÖR DEN SVENSKA POLITISKA NOMENKLATURAN

Rune Lanestrand är chefredaktör och ansvarig utgivare av tidningen Småbrukaren och har på sin blogg detta inlägg, som jag tror de flesta tänkande svenskar tänker och tycker.

Almedalsveckan - en motbjudande tillställning
tisdag, juni 30, 2009 10:02 fm +0200 Av: Rune Lanestrand

Känner för varje år en allt större avsmak för alla de lika etablerade som motbjudande kotterier som samlas på en gång och haussas upp av Mediatan och dess många hovreportrar. Nogsamt undvikande att ta upp allvarliga problem som rör vår framtida existens som hotas av ytterligare satsning på den riskfyllda kärnkraften, genmanipulerade grödor och Sveriges nya försvars -och säkerhetspolitik som drar oss allt längre in i NATO och USA krigande runt om i världen. Inte bara i Afganistan.
I denna politiska skenvärld får inte finnas några mörka moln på himlen. Här gäller det som Totta Näslund sjöng att "visa sol i alla väder"

För att legitimera sitt deltagande på Almedalsveckan presenteras politisk skåpmat som något alldeles nytt. Möglet på de gamla politiska ostbitarna hyvlas bort av partistrategerna och medierna. Och presenteras som färskvara. Därför blir också hela tillställningen så slentrianmässig och ointressant för den som verkligen är intresserad av politik.

Har inte sett att någon tar tar upp att svenska landbygden töms på folk och service medan storstäderna dras med växtproblem och ökad social oro. Ingen tycks heller ta upp värdet av Sveriges neutralitet som gett oss fred i 200 år. Och som nu under major Björklunds kommando är på väg att gå förlorad. Varför ska vi överge den som gett oss fred i 200 år? Borde vara ett huvudtema.

Denna "folkliga" politiska mötesplats, som medierna försöker få oss att tro, är en exklusiv gratisfest för eliten. Den största notan står skattebetalarna för då det främst är partierna med rikliga partistöd och välanpassade, legitimerade riksförbund med feta statliga anslag som klarar kostnaderna. Och så näringslivet förstås som vi alla är med och betalar middagarna för.

I Visby handlar mötesfriheten om pengar. Hur många vet att det kostar 30 000 kr att hyra en möteslokal i Visby en timma under A-veckan. Det har i varje fall inte Sveriges Småbrukare råd med som inte lever på statsbidrag.

Rune Lanestrand


dn sds sds svd hd