En engelsk poet om kärleken till sitt land

Här kommer en dikt av en av Storbritanniens stora poeter som är väl värd att läsa idag då ur engelsmännen flyr från sitt eget land och våldet eskalerar. Det vore intressant att veta vad en sådan fosterlandsvän skulle känna i det England som nu är förstört.

Rupert Brooke

Rupert Brooke föddes i Rugby, England och han utbildades vid Rugby School, där hans far var ”husfar”, och vid King's College i Cambridge.

Under 1911 besökte han Tyskland och 1913 reste han i USA, Samoa och Tahiti, resor som skulle underlätta hans återhämtning från ett nervöst sammanbrott. Vid krigsutbrottet 1914 anslöt han sig till Kungl. Marindivisionen och skickades till Belgien.

År 1915 överfördes han till Dardanellerna, men blev sjuk på vägen och dog av blodförgiftning på Scyros, där han ligger be-gravd.

På många sätt var han en av de brillianta männen av sin tid och en symbol för en förlorad generation, hans död blev desto mer gripande på grund av förutsägelserna i hans berömda dikt Soldaten, en av hans fem "krigssonetter". Även om han betrak-tades som en av de stora krigspoeterna så behandlade han även en rad andra frågor.

The Soldier

IF I should die, think only this of me:
That there's some corner of a foreign field
That is forever England. There shall be
In that rich earth a richer dust concealed;
A dust whom England bore, shaped, made aware,
Gave, once, her flowers to love, her ways to roam,
A body of England's, breathing English air,
Washed by the rivers, blest by the suns of home.

And think, this heart, all evil shed away,
A pulse in the eternal mind, no less
Gives somewhere back the thoughts by England given;
Her sights and sounds; dreams happy as her day;
And laughter, learnt of friends; and gentleness,
In hearts at peace, under an English heaven.