9. EU undergräver politisk legitimitet och kontakt mellan styrande och de styrda


Fjordmans anledning# 9

Förespråkare av den Europeiska unionen hävdar att det är ett "fredsprojekt". Men EU handlar inte om fred, det handlar om krig: Ett demografiskt och kulturellt krig mot en hel kontinent, från Svarta havet till Nordsjön, för att förstöra de europeiska nationalstaterna och bygga ett imperium som drivs av självutnämnda byråkrater.

Detta stöds av nationella politiker för att stärka sin personliga makt, genom att skapa en större politisk enhet än de enskilda nationalstaterna och genom att befria sig från begränsningarna i ett demokratiskt samhälle.

EU korrumperar den nationella politiska eliten genom att de sviker de människor som de förväntas tjäna och skydda. 


Anthony Coughlan, en docent vid Trinity College i Dublin, Irland, faststår följande i en uppsats i EU Observer:


När en minister vill utföra någonting på nationell nivå måste han eller hon ha stöd av statsministern samt ha samtycke från finansministern om det innebär att spendera pengar, och framför allt ha majoritet i det nationella parlamentet, och underförstått bland väljarna i landet. Överför det politiska beslutet i fråga till överstatlig nivå i Bryssel där lagar stiftas i första hand av de 27 medlemmarnas ministerråd, och ministern i fråga blir medlem i en oligarki, en kommitté bestående av lagstiftare, de mäktigaste i historien, som stiftar lagar för 500 miljoner européer, och omöjliga att avsätta som grupp oberoende av vad de gör. Nationella parlament och medborgare tappar makt med varje EU-fördrag, för att de inte längre har sista ordet i de politiska frågor som berörs.

Enskilda ministrar å andra sidan upplever en berusande ökning av personlig makt. De omvandlas från medlemmar i den verkställande grenen av regeringen på nationell nivå, vilken är underordnad en nationell lagstiftning, till en överstatlig lagstiftning inom EU.


EU-ministrarna ser sig själva som arkitekter av en supermakt i vardande, och kan frigöra sig från granskning av sina handlingar av valda nationella parlament. Enligt Coughlan, är EU-integration "en gradvis kupp av statliga chefer mot lagstiftarna, och av politiker mot de medborgare som väljer dem."

Denna process suger i verkligheten ut makten från ""traditionella statliga institutioner, medan dessa fortfarande formellt är intakta. De fortsätter att behålla sina gamla namn - parlamentet, regeringen, Högsta domstolen - så att medborgarna inte får alltför mycket panik, men deras klassiska funktioner har ändrats."



Europeiska unionen är i grunden ett försök från eliten i europeiska länder att samarbeta för att tillskansa sig makten, genom att kringgå och avskaffa det demokratiska systemet; en långsam statskupp. Idéer som "fred" eller "främja frihandel" används som en förevändning för detta, ett ben kastas för att lura en godtrogen massa och dölja vad som i grunden är rent och skärt maktövertagande.



Europeiska unionen är mycket bristfällig i sin grundläggande konstruktion och kan inte fungera som något annat än en alltmer totalitär all-europeisk diktatur, som drivs av en självutnämnd oligarki. Det finns anledning att befara att den konstruerades på det sättet.

Makten är kraftigt koncentrerad på institutioner som står över formella begränsningar av allmänhetens samtycke och över informella begränsningar av offentlig granskning och insyn. EU-myndigheterna kan göra mer eller mindre vad de vill, precis som de gör i relation till den arabiska och islamiska världen.