Kurt Lundgren - Sveriges bäste journalist och fritänkare

Dagens uppbyggliga läsning.

Så stod det på Exilen för några år sedan. Det handlade om Kurt Lundgren som nu är död. Det är svårt att förstå. Hans blogg var ljuset i mörkret. För mig som läst hans blogg i åratal. Ja,faktiskt ända sedan den första artikeln som jag hittade insänt av en av många som läste den gamla Exilen. Här kommer den i sin helhet. Från den 14 september 2004 .

"Ölandsbladet är en stor tidning på Öland men också en utmärkt tidning att läsa.

Den är väl redigerad under redaktionschefen Kurt Lundgrens ledning. Här ger han sin syn på journalistik och arbetet på en landsortstidning."

"Journalist: Non serviam

KURT LUNDGREN

Jag har jobbat som journalist i 40 år; de senaste 15 åren på Ölandsbladet där jag bland annat haft som uppgift att ta hand om insändarmaterialet. Det har under alla dessa år aldrig varit tråkigt att gå till jobbet utan jag har anlänt till redaktionen fylld av spänd förväntan inför vad dagen skall ha för intressant att erbjuda. Jag kanske måste tillägga att jag är den typen av journalist som vänder och kör efter polisbilen när den rycker ut med blåljus och sirener ty jag tycker att en händelsenyhet slår ut allt annat. Små nyheter är ofta större än stora och en bra insändare kan vara det mest läsvärda i tidningen.

Att jag trivts med arbetet innebär emellertid inte att jag trivts med mina journalistkollegor, annat än de som finns runt omkring mig på den tidning där jag arbetar. Dagens journalister är för slätstrukna, för anpassliga till maktens krav och synpunkter, de är medgörliga och tjänande och deras motto är inte : Non serviam, jag tjänar inte, ty de tjänar verkligen. De kan tjäna politiska partier, intresseorganisationer, en postmodern uppsättning av eklektiska idéer, till exempel feminismen, en bisarr sexuell avvikelse, totalveganism, kompostering och sopsortering eller något annat som för dagen är en politiskt anbefalld trend av någon ideologiproducerande myndighet eller institution. Såsom tryffelsvin bökar sig journalisterna fram över det samhälleliga landskapet vägledda av myndigheter och institutioner, men de bökar alltid i fel hål. Helt följdriktigt är stats-TV:s Janne Josefsson det mest journalistbelönade som finns; hans ilska riktas aldrig mot maktens betongfundament : LO, den socialdemokratiska led¬ningen, TCO, Wallenbergs företagsimperium etc utan mot maktens småfolk, ordföranden i någon socialnämnd i en kommun in the middle of nowhere kan råka riktigt illa ut när Josefsson låter kameran gå bakom någon buske.

Jag tror att den anpassliga slätstrukenheten, som ofta kombineras med en oförmåga att uttrycka sig, har sin rot i journalistutbildningen, som stöper alla i samma form och som ger studenterna en uppsättning statliga idéer om hur journalistik ska bedrivas och på vad sätt det skall skrivas. På FOJO, den statliga fortbildningen av journalister, kan formen sedan finslipas. Det är ganska illustrativt att det mest intressanta som skrivs i dag kommer från personer som halkat in i yrket från andra håll, jag tänker på Göran Greider vars åsikter jag inte delar på en enda punkt, men han är ändå ett saltkorn i den trista soppan, likaså Johan Hakelius vars maktsmädelser får en läsare av engelsk press att känna sig hemma. Ensidigheten i debatten, avsaknaden av formuleringsglädje och skrivkonst, hör man bäst i radions tidningskrönika, som brukar vara urtrista predikovariationer över någon officiellt skriven artikel på DN' Debatt, dagens bibeltext enligt Jeremias. Det är min bergfasta tro och erfarenhet att svensk press skulle må bra av om journalistut-bildningen avskaffades och att rekryteringen till yrket skedde från alla samhällets sektorer. Vilken akademisk utbildning som helst duger och kan komma till nytta, att lära sig knappa på en dator och skicka iväg en artikel till sätteriet kan vem som helst lära sig på en eftermiddag, det är ungefär lika svårt som att telefonera.

Bristen på klassisk bildning är ett annat journalisthandikapp i dag. Att inte känna till vår polemiska historia skapar ängslan på redaktionerna eftersom man frestas tro att allting är nytt under himlavalvet, att smädeorden är nya och att allt måste bedömas efter nutida måttstock. Men den som läst bara några sidor om Strind¬bergsfejden, njutit av en rasande Vilhelm Moberg i Rättsrötedebatten får mod att publicera det mesta. För övrigt anser jag att det åligger ansvarige utgivaren även på en liten tidning att då och då testa yttrandefrihetens gränser, inte minst för att hålla våra grundlagar levande. Anmälan till PO, eller ännu bättre, JK, är direkt uppfriskande och det vitaliserar redaktionen.

Insändarna

Jag kan inte påstå att jag drivs av några högtravande principer om tryckfrihet och svensk grundlag när jag redigerar de insändare som kommer till Ölandsbladet. Det mesta som anländer och är vettigt skrivet publiceras. Det har nästan aldrig hänt att jag slängt någon insändare annat än om den varit handskriven och fullständigt oläslig, men även då försöker jag tyda kråkfötterna och skriver om den på datorn om den är möjlig att alls tolka. Äldre människor skriver för hand och måste få komma till tals.

Jag stryker nästan aldrig i insändarna eftersom jag anser att korta artiklar inte per automatik är bättre än långa, och jag delar inte vanföreställningen att vilket samhällsproblem som helst kan beskrivas på en A4-sida.

Det är också viktigt, anser jag, att insändarna publiceras i det skick de avfattats.I insänt material rättar jag därför endast uppenbara stavfel och interpunkterar där det behövs, men tonfallet i en insändare, formuleringarna, även om de är tungfotade, måste vara insändarskribentens.

I denna anda, "all that fits to print", redigeras Ölandsbladets insändarsida och jag tror att det har blivit uppskattat om man skall döma efter tillflödet av insändare. Jag har aldrig stoppat en insändare av politiska skäl och jag avstår i de flesta fall från att kommentera insändare som av den ena eller andra anledningen angriper Ölandsbladet. Detta att inte få sista ordet avskräcker många från att delta i samhällsdebatten. Att förlöjliga och angripa en insändarskribent på ledarplats anser jag vara ett grovt publicistiskt övergrepp. Folk måste få yttra sig om allt och jag förstår inte den oro och ängslan som omger många samhällsfrågor i dag; det är nästan som om man måste bära cykelhjälm och knäskydd när man skriver. Jag ber ingen om lov för det jag skriver eller de insändare som jag låter publicera: Non serviam. Därför tar jag då och då in insändare från scientologerna, i och för sig en mysko sekt, men åsikterna finns inte spridda på insändarsidorna; där är det stopp och jag vill därför ge dem den lilla ventil som Ölandsbladet kan erbjuda. Jag lät en invandrar-debatt bölja fram och tillbaka under våren och tidningen fick beröm för "sitt mod", men det kan knappast betraktas som modigt att låta folk komma till tals enligt tryckfrihetsförordningen. Det är min erfarenhet från tusentals insändare att nästan alla som skriver är vettiga, att vulgariteter och rasism ytterst sällan förekommer. Däremot är människor oroliga, frågande och ifrågasättande. De vill veta vad invandringen kostar, men får aldrig något svar. Däremot ser vi att Eurodebatten inte handlar om annat än kostnaden för deltagande i den gemensamma valutan. Den ena kostnaden får debatteras, inte den andra.

Homosex helig ko

Även en liten tidning bör utmana "de heliga korna". Homosex är en sådan "ko" och det vore ämne för en avhandling att skildra hur en sexuell läggning hos några få tiondels procent i en befolkning kan upplyftas till en samhällsfråga med allomfattande anspråk inom samhällslivets alla områden; hur är det möjligt att få en hel regering, alla media, hela åsiktsetablissemanget att samtidigt och med en röst ropa i en jättelik åsiktsmegafon riktad ner mot folket: Älsken bögarna, annars tar faen er.

Att försöka säga något eget i vinddraget från denna megafon kräver sin man och kvinna och man med stark och oförskräckt röst; undrar du vem som är förtryckt? På ena sidan en liten grupp Bibelläsare på något tiotusental; jag ser dem framför mig samlade i glesbygdens små bönehus, enkelt folk, damer med schalett, hantverkare och småbönder, landsbygdens folk, pensionärer med brevlådan tre kilometer bort, vårdcentralen och posten nedlagd, Konsumaffären i gungning och med krav från banken att betala räkningarna över internet. På den andra sidan Storstadens åsiktsmaskiner, alla Myndigheter För Korrekt Tänkande (MFKT), regeringen, moderatledaren, centern, rubbet, Mona Sahlin på heltid etc. engagerade för och i en enda sak. Vem är förtryckt? Var är makten? Vem utövar den mot vem? Egentligen.

I somras publicerade Ölandsbladet utan att tänka sig för det minsta, vi reflekterade inte ens däröver, ett referat från Pingstkyrkan i Borgholm vari pastor Åke Green predikade över temat: "Är homosexualiteten medfödd drift eller onda makters spel med människor?" Svaret på frågan är givet: det senare alternativet föreligger, enligt Bibeln och Åke Green. "Innan Jesu tillkommelse skall människorna leva som de gjorde på Lots tid i Sodom. Där var homosexualiteten så utbredd att alla stadens män öppet visade sin läggning. Och straffet för denna omoral blev städernas undergång. Jesus säger hos evangelisten Lukas att detta skall upprepas i vår tidsålders avslutning... Homosexualitet är en ond makt som driver människor... Vid det avslutande kaffet som följde på Gudstjänsten var naturligtvis ämnet för ytterligare samtal." I djupt kristna kretsar förekommer alltså rent eskatologiska föreställningar: den moderna livs¬stilen innebär att slutet är nära förestående. Får en liten tidning referera sådant tänkande, sådan tokig tro? Nej, inte enligt homosexföreningen på Högskolan i Kal mar. Ordföranden där, Fredrik Johansson, polisanmälde tidningen omedelbart för hets mot folkgrupp. Polisen kastade genast ifrån sig denna heta potatis till Justitiekanslern, som i ett beslut som kom föredömligt snabbt helt friade ansvarige utgivaren för Ölandsbladet. Såvitt jag vet var detta det första beslut som JK tog i en sådan principiellt intressant sak, som rör det innersta av tryckfrihetsförordningen. Men svenska tidningar ansåg inte detta vara särskilt nyhetsmässigt. Blott två tidningar ringde till mig för att få en kommentar till utslaget: Hemmets Vän och Nya Dagen. I övrigt en stor, kompakt, rent öronbedövande tystnad. I andra länder, till exempel England vars ledande tidningar jag dagligen följer, skulle en sådan anmälan, ett sådant försök att begränsa yttrandefriheten, ha lett till en omfattande och som jag tror, indignerad publicitet. Men vi låter oss bli nermalda, och det dröjer inte, det är min prognos, förrän vi ligger helt platta vid marken. I Ölandsbladet kommenterade jag JK:s beslut så här: "Nu blev vi friade av JK, men även om vi misstänkt att JK skulle fälla oss för referatet hade vi ändå publicerat det och tagit ett fällande som ett hederstecken. Ty en pingstpastor har en absolut rätt att yttra sig och förkunna Guds ord i sin församling, och Ölandsbladet har rätten att publicera vad han säger... Om Bibelläsarna förbjuds att tala och förkunna sin tro, vilken är då nästa grupp i tur att få truten tilltäppt?"

JK:s bedömning: "Den i TF grundlagsfästa principen om rätt för var och en att i tryckt skrift bl a meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst utgör i Sverige en viktig grundval för fri debatt och åsiktsbildning. Enligt den s k instruktionen i l kap. 4 § första stycket TF bör var och en som skall döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över TF:s efterlevnad ha i åtanke att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets än på uttryckets lagstridighet, mera på syftet än på framställningssättet och i tvivelsmål hellre fria än fälla. Artikeln har publiceras inom ramen för nyhetsförmedling. Även sådant som i andra sammanhang kan innefatta tryckfrihetsbrott måste kunna skrivas som ett led i mediernas granskning av olika företeelser. Innehållet i artikeln faller därför klart inom ramen för vad som är tillå¬tet. Något ansvar för tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp kan därmed inte komma i fråga. Ärendet avslutas här. Göran Lambertz, Kerstin Broms Lumpus"

JK hade tidigare under 2003 diskuterat homosexfrågan och kommit med ett principelit yttrande i saken. Yttrandet finns utlagt på nätet, www.justitiekanslern.se, och det hade jag läst, så jag kände mig trygg inför utslaget. Vilket annat utslag hade JK kunnat komma till för att inte den totala yttrandefrihetsskandalen skulle ha in¬träffat? Och därutöver, en tidning som känner sig trygg i sina humanistiska traditioner räds varken fan eller trollen. När jag sitter ensam på redaktionen om kvällarna hör jag hur det knirrar och knarrar i väggar och golv; det är de gamla redaktörerna som hotar med att gå igen om deras efterträdare fegar till det, och det törs man då inte.

Mera tabu

Kanske är det på små tidningar det först börjar märkas hur samhällsklimatet ändras, hur taket sänks ner, hur ont om syre det börjar bli, hur ängslan tilltar för det fria och öppna tilltalet, för den frejdiga debatten. Det förekommer ju inte ens några härliga och uppfriskande akademiska trätor längre. Hedenius, Book, Stolpe, Tingsten, var är ni?

För en tid sedan kom vice statsministern Margareta Winberg till Mörbylånga på södra Öland där hon har släkt. Hon höll där föredrag om Evert Taubes kvinnosyn. Den tyckte hon inte om. Det var ett mycket enfaldigt feministiskt babbel, okunnigt och hon var illa påläst. Även en feminist och vice statsminister måste få finna sig i att bli kallad korkad och enfaldig, och så skedde i Ölandsbladet där jag skrev några ironiska rader om det stupida föredraget. Dagen efter blev jag uppringd av hennes informationssekreterare och åthutad av densamme. Samtalet avslutades visserligen i gemytlig ton två journalister emellan, det visade sig nämligen att informationsmannen kom från Sveriges radio där han varit journalist (ser man på), men det dröjer kvar en molande känsla inombords efter detta samtal, och jag frågade honom också om han i motsvarande fall skulle ha ringt upp ansvarige utgivaren på DN eller SvD och hutat åt denne för en ledarartikel. Jag fick inget svar. Tabu är det också för en liten tidning att publicera bilder på och skriva om en strippa. Även en sådan hade kommit till Mörbylånga, dock några månader efter vice statsministern. Strippan framträdde på restaurang Kajutan i den lilla kommunen, och det var väl det största som hänt sedan dansken landsteg på Ölands södra udde. Ölandsbladet var naturligtvis där, vi publicerade naturtrogna bilder och skrev och väckte därmed en rasande feministisk storm, som nådde även till fastlandet. En prenumerant sade upp tidningen men hur många nya vi fick talar jag inte om."

"Kurt Lundgren är ansvarig utgivare på Ölandsbladet - http://www.olandsbladet.se.

Non serviam är latin för "jag ska inte vara slav".
Ölandsbladets debatt om invandrarpolitiken under vårvintern i år väckte stor uppmärksamhet. Den är nu utgiven under redaktion av Anders Johansson. Invandrarpolitiken i "Månas" Sverige, Hägglunds förlag -

http://www.hagglundsforlag.se"