Östra Ölands Fria Horisont

Till minne av Kurt Lundgren.
Det pågår en insamling för att hedra Kurt Lundgrens minne, genom trädplantering i Israel. Denna plantering sker av KKL (http://www.kkl.nu)

Man kan skänka en gåva till insamlingen via KKL:s PG 15 03 76-2 - märk insättningen med "Kurt Lundgren". Om några veckor kommer ett certifikat att ges till Kurts anhöriga och träd planteras i Israel.

Just när Nunnedalen ikläder sig den späda nyansen i svag blått då sipporna just tittar fram i havet av murgröna. Det är vid den tiden han lämnar sitt älskade Öland för att fara vidare ut i okänt land.

Vi hade stämt träff, min far och jag för att tillsammans njuta av våren på Öland. Med lunch på Skansen och föredrag på PRO i Borgholm såg jag fram emot att som så ofta tillbringa en eftermiddag med min älskade Kurt. Solen sken och jag väntade honom. Varför kom han inte? Skulle jag bli orolig? Nej, den här dagen fanns underligt nog inte ett uns av oro. Solen sken med kraft, himlen glittrade i ljusblått, strålarna värmde så gott och påminde om att vårdagjämningen stod på glänt. Den vackraste vårdagen dog min stora starka far.

Det här är den tiden då kalvarna syns på ängarna i höjd med ängarna vid Isgärde, då pappa letar vårens första storspov på södra Öland. Under letandet hittade han alltid nya uppslag för Ölandsbladet. Hans blick så vidsynt, hans själ så öppen för intryck. Hans intellekt så skarpt och klokt. Det var han som lärde mig hoppa från tian på Långviken, som lärde mig läsa när jag var fyra år. Det var han som var min första kärlek, min mentor och förebild och jag älskade honom av hela mitt hjärta.
Vi människor prövas av motgångar, sorger och bedrövelser. Det är ingenting unikt. Vi ligger på våra knän böjda av sorg och skriker nej, nej, nej rakt ut i tomma intet.

Men vad vill de döda, de som lämnar oss kvar? Se oss nedbrutna, söndertrasade, förstörda fortfarande kvar på moder jord. Jag tror inte det. De vill att vi ska leva fullt ut. De älskade oss så som vi älskade dem.

Min far var en offentlig person. För mig var han bara min far. Den famn jag kunde vila i så fort det blåste storm. Han var så skön att luta sig emot. Vi var många som lutade oss emot honom. Hans famn var stor och varm. Kurt hade mycket tid för sina barnbarn John och Henrik, de var hans diamanter. Han satt så ofta hemma vid mitt köksbord och fyllde hela rummet med sina berättelser och skrönor. Vi skrattade, lyssnade och lärde oss. Han bullrade, berättade och sjöng sina sagor.

Mitt köksbord blir tomt. Han fattas oss så oerhört. Det är med ödmjukhet och stor sorg som jag idag arbetar min första dag på Ölandsbladet. Jag kom in på redaktionen och såg förstående människor. Mina nya arbetskamrater. Pappas gamla vänner och arbetskamrater. Han är nöjd med vad han ser där uppe från sin himmel. Han värnade Bladet så oerhört och var så stolt över tidningens framgångar. Här sitter jag nu vid en dator och tangentbordet smattrar, Malin talar i telefon, Uffe är ute på jobb, Peter stack nyss. Alla jobbar för morgondagens tidning.

Vi fikar, vi skrattar och just nu rinner mina tårar. Nu står det nummer ett på ens kölapp till himlen i glödande neon. Vemodet rullar in över Kalmarsund. Solen skyms för tillfället av en gråmulen himmel över Färjestaden och Borgholm.

Lotte Lundgren

***

Kurt Lundgren var en särling, en remarkabel människa. En välvässad penna, som snabbt hittade ”the point” i ett skeende och med en kunskapspotential av det ovanliga slaget. Detta gav honom status i en skrivarklass, som börjar bli alltmer ovanlig i mediabruset.

Kurt Lundgren gick inte att inordna i någon politisk fålla. Sin partitillhörighet yppade han inte. Han ville vara oberoende och hyllade friheten att låta kompassnålen rotera mot det mål som behövde särskilt undersökas. Samhällsfrågor av alla de slag cirkulerade i Kurts huvud dagen igenom. Han såg alternativa lösningar och han drev med emfas problem mot sin lösning.
Men han kunde också stanna vid dikeskanten och i ord och bild berätta om stenmurens tillkomst.

Som landskapsrepresentant i Ölandsbladets styrelse kan jag intyga, att Kurt Lundgrens mening ofta blev vägledande. Han var alltid insatt och påläst. För några veckor sedan föreläste Kurt om vrakplundring utmed Ölands kuster förr i tiden. Arrangör var Margit Fribergssällskapet. Även med denna författarinna visade sig Kurt vara förtrogen. En andäktig publik lyssnade till hans förmåga att jämföra sin egen forskning med innehållet i Margit Fribergs romaner.

Kurt Lundgren har arbetat i alla våra lokaltidningar. Han var lite fåfäng över detta och han var märkbart road när hans ibland provokativa skrivelser kommenterades i Barometern eller Östran. Där fanns en kärleksfull relation.

När Kurt Lundgrens lidelsefulla låga nu släckts upphör också en banérförare för rätt och rättvisa. Kurts livsverk bevaras bäst om denna uppställning förs vidare i full frihet.

Göran O T Dahlberg

***

Under den tid som Kurt och jag arbetade samtidigt på Ölandsbladet var det vanligt att vi gick ut och åt lunch tillsammans. Ofta med andra kollegor från Ölandsbladet men även från Barometern och Östra Småland. Under dessa luncher var det Kurt som stod för underhållningen.

Med sitt sydländska temperament, breda kunnande och stora berättarförmåga tog sig Kurt an vilket ämne som helst. Han beskrev sig själv som en multityckare. Den åsikt han framförde var alltid tydlig, bestämd och utan gråskalor. All världens problem kunde lösas med ett alexanderhugg. Det hände att han ändrade sig men ofta var det inte.

Många gånger fick man också ta del av historier från verkligheten. Det var inte helt ovanligt att man hade hört den förut men Kurt förändrade och spetsade till berättelsen så att den blev som ny. En av de historier jag minns bäst är den när Kurt promenerar med en hund och fram kommer en liten gangster som sparkar på hunden så den sticker iväg. Kurt vägrar att ge ifrån sig några pengar och under det att den lille gangstern flinar så samlar sig ett gäng runt honom. Då tar Kurt ur sin ficka en liten kniv och drar till sig en i gänget. ”Ni får säkert mig till slut men innan dess har jag fått några stycken av er”, varnar han dem. ”Du är ju inte klok din jävel”, svarar gängmedlemmarna och ger sig iväg. Kurt tog hellre strid än att han backade.

Det var också en anda man kunde hitta i hans ledare och blogginlägg och han tog gärna parti för den svagare parten.

Kurt var också en person som visade att nytänkande och utveckling inte enbart är förbehållet den yngre generationen. Han återkom ofta till internets revolutionerande betydelse för utvecklingen inom en mängd områden. Jag minns den tid då minsta datorkrångel kunde få Kurt att vilja kasta ut datorn genom fönstret och ersätta den med ”den hederliga gamla Haldan” (skrivmaskin). Under början av 2000-talet var det som att vända på en hand. Han startade egen blogg och började hantera datorn som vilken dataexpert som helst.

Vi förde ofta diskussioner om hur vi skulle utveckla Ölandsbladets och Kalmar Läns Tidnings webbsidor. När vi framöver bygger om våra hemsidor kommer flera av Kurts idéer finnas med. För mig var Kurt en mentor och en nära vän så jag känner en stor saknad. Men jag gläder mig åt det jag har kvar av honom; alla erfarenheter han delat med sig av.

Olof Dalborg, IT-chef Ölandsbladet

***

Det offentliga ordet och den fria debatten har sorg. Under fredagsmorgonen nåddes vi av budet att Kurt Lundgren hastigt hade avlidit. Jag fick budet under ett besök på Göteborgs nya fotbollsarena. Tiden stannade. Bara någon dag tidigare hade jag haft kontakt med Kurt. Han skrev i ett mail att han var glad över att jag skrivit ett inlägg om honom på min blogg. För ett par veckor sedan analyserade vi läget i samband med kommunfullmäktiges möte i Kalmar. Kurt var alltid på plats. Nyfiken, intresserad och pådrivande.

Jag har känt Kurt Lundgren sedan jag som väldigt ung tonåring blev rekryterad av honom som ansvarig för ”Ungdomssidan” på Ölandsbladet. Han hade då rekryterats som redaktionschef efter att ha varit tung journalist på Östran i många år. Jag måste erkänna att det var otroligt modigt att ta in en femtonåring på en redaktion och i princip ge fria händer till en sida i veckan. Det ena ledde dock till det andra och snart så jobbade jag sommarlov och helger på Ölandsbladet. Helt klart var det här under Kurts ledning som jag lärde mig ”konsten” att under en kort tid uttrycka mig genom det skrivna ordet. Utan den skolan hade jag troligen inte blivit pressekreterare vare sig på SSU eller Näringsdepartementet och sannolikt inte heller varit kommunalråd idag.

Under dessa många dagar och kvällar på Ölandsbladet så blev det många och långa diskussioner med Lundgren. Ibland var vi överens men många gånger rök vi också ihop. Alla som känner Kurt vet ju om att det fanns ett temperament av guds nåde. Varken han eller jag skulle dock någonsin låta en sådan omgång gå ut över relationen i övrigt. Att skilja på sak och person är helt avgörande både på en arbetsplats och i politiken.

Under de senaste åren har Kurt mer och mer varit en fri skribent. Detta genom bloggar, krönikor eller böcker. Även om vi inte alltid haft samma åsikt har jag alltid uppskattat Kurts sätt att uttrycka sig. Målande beskrivningar, men ändå rakt på sak. Hans beskrivning av arenadiskussionen i Kalmar är klassisk. På sin blogg berättar han hur han kom till en pressträff som moståndare och gick därfrån som förespråkare. Detta upplevde en del som konstigt, jag tycker inte det. Kurt var en person som utan vidare kunde svänga 180 grader om han bara fick goda argument för det.

De senaste åren hade han och hustrun flyttat till Smedby. Jag kände att han hade hittat hem och verkligen trivdes med sin roll som lite friare publicist långt bort från det dagliga ansvaret som chef. Mot den bakgrunden känns hans på tok för tidiga bortgång extra tung.

Johan Persson
Kommunstyrelsens
ordförande, Kalmar

***

Som så mycket annat här i livet, berodde det på en ren slump att Kurt Lundgren kom in i Ölandsbladets redaktion.
Det var i slutet av 1980-talet. Han var redan då en levande legend, en nyhetsreporter med väldigt tuff attityd – han kunde ibland vara rent burdus. Men han skrev bra och det mesta han gjorde gick hem i stugorna, som vi sade.

Jag satt som chefredaktör i Borgholm, när Kurt ringde.
– Jag har en dotter som behöver praktik på en tidningsredaktion. Har ni plats för henne?
Jag svarade med en motfråga:
– Kan du tänka dig att själv börja jobba för oss?
Så blev det till sist. Dottern Lotte fick praktisera och Kurt kom in som redaktionschef. Det var full fart från början och det hände ganska ofta att vi fick använda hans egna ord mot honom.

- Nu får du hia dig lite, Kurt. D v s ”Ta det lite lugnt och dubbelkolla din historia innan vi publicerar”.
Det gick oftast riktigt bra och vi jobbade ihop några år. Det sista vi gjorde under gemensam flagg, var när jag för tidningskoncernens räkning startade om avsomnade Växjöbladet/Kronobergaren. Kurt hade tidigare jobbat där och det passade honom utmärkt att forma en modern version av Vilhelm Mobergs gamla husorgan. Kurt kom med goda råd och han fick liksom sätta in den småländska själen i tidningen. Kurts värmländska humor hjälpte ofta till att lysa upp trista och arbetsfyllda dagar.

Vi träffades för bara några dagar sedan, under Knutpunkt Näringsliv i Färjestaden. Som vanligt småpratade vi en stund och bytte lite skvaller ur medievärlden.

Nu är Kurt borta. Men hans plats tas av dottern Lotte och man kan nog säga om Kurt som de sade i Göteborg när G-P:s legendariske redaktör, Harry Hjörne gick ur tiden.
– Kurt har flyttat upp en våning.
Jag skulle vilja sluta dessa minnesord med några rader ur J L Runebergs epos ”Fänrik Ståls sägner”, en passus om Kulneff, som jag tycker passar in på Kurt.
”Han kysste och han slog ihjäl, med samma varma själ!”
Vila i frid .

Acke Sandström
chefredaktör
Ölandsjournalen

***

Med stor sorg har jag mottagit beskedet om min förre kollega Kurt Lundgrens bortgång. Jag hade förmånen att lära känna Kurt under nästan 20 års tid och han betydde mycket för min utveckling som skribent. I början av 1990-talet ville Kurt anställa mig på Ölandsbladet efter att jag hade frilansat för tidningen under en period. När jag istället valde att satsa på radion, sade Kurt att jag alltid var välkommen tillbaka till Bladet. Orden betydde mycket och banade sedermera väg för att jag blev tidningens Sportkrönikör under många år.

Under min tid på SR Kalmar var Kurt ofta medverkande som gäst och debattör i mina program. Vid ett tillfälle blev han rejält arg på mina ettriga frågor - hans humör var vida känt! Men efter en tid skrev Kurt ett personligt brev där han deklarerade att vår yrkesmässiga vänskap och ömsesidiga respekt var återupprättad. Kurt var en känslomänniska med en stark tro på sin sak. När vi samtalade slog det mig ofta med vilket enormt engagemang han argumenterade och han gjorde det alltid utifrån vad han ansåg vara bäst för det Öland som han höll så kärt. Varje tisdag, torsdag och lördag har det varit spännande att öppna Ölandsbladet för att läsa Kurts tänkvärda och ibland provokativa ledare. Hans ställningstaganden var tydliga och den breda allmänbildningen imponerande. Jag höll långt ifrån med honom om allt, men han fick mig att tänka till och verkligen pröva hållbarheten i mina egna värderingar.

Kurt Lundgren hade en stor del i att jag själv började blogga för några år sedan. Hans berättade gärna om hur hans egen blogg på kort tid hade blivit en av landets mest lästa i kategorin ”opinionsbildande bloggar”. Kurt lockade mig att sätta mig vid tangentbordet för att upptäcka bloggmediets möjligheter. När Kurt puffade för min blogg på ledarplats i Ölandsbladet förstod jag att han var nöjd med med mina bloggalster.

Det är ett stort tomrum som Kurt lämnar efter sig. Han var en vandrande debattör, ständigt diskussionsbenägen, och det är tungt att veta att han aldrig kommer att slå sig ner för att prata med mig igen. Jag kommer att sakna regionens allra vassaste penna samtidigt som jag känner tacksamhet över att jag fick förmånen att uppleva en så kvalificerad publicistisk och stilistisk läromästare.

Min önskan är nu att Kurt Lundgren postumt utses till Årets Ölänning 2009.

Magnus Krusell,
frilansjournalist

***

Min vän Kurt Lundgren var en läsande och skrivande människa, en journalist av det klassiska slag som aldrig sneglade åt makten eller penningen; en tyckande och rättskaffens person som ständigt tog parti för svaga och orättfärdigt hanterade medmänniskor.

Övergrepp, maktfullkomlighet och allsköns skumrask exponerade han skoningslöst och många råkade ut för hans vrede. Hans rättspatos förblev ogrumlat under alla de 40 år han verkade som journalist. Under senare år blev bloggen en viktig kanal; stundtals tog han till brösttoner som väckte starka reaktioner. Då var debattören nöjd.

Kurt segnade ned utan att ha hunnit stänga av sin dator och korrat den sista artikeln; en både tidsenlig och otidsenlig journalist som efter examen vid journalisthögskolan i Göteborg startade sin bana i en tid när artiklarna knattrades fram på skrivmaskin och göts i bly. Under årtionden präglade han tidningar som Smålandsposten, Barometern, Östra Småland och Ölandsbladet/Kalmar Läns Tidning. Oräkneliga löpsedlar och förstasidor bar hans signum.

Kurts slagfärdiga humor, varma hjärta och okonstlade bufflighet ingav förtroende. En lördagspromenad utmed Storgatan i Kalmar gav alltid en handfull nyhetsuppslag och de ständiga resorna på Öland berikade hans kunskap om landskapet och inte minst ölänningarnas erfarenheter och tankar om gårdagen och framtiden. Journalist eller inte hade han deras öra. Alla visste att han förvaltade deras förtroenden med respekt.

Ölands människor, historia, fauna och flora var hans livslånga kärlek. Hans sista uppdrag skulle ha blivit att berätta om sitt liv som Ölandskildrare inför Borgholms PRO. Dessvärre hann han inte fullfölja sitt åtagande – ett par timmar före framträdandet kom döden emellan.

Kurt Lundgren var också historiker och publicist. I sina böcker berättade han om Öland och Kalmar från 1500-talet och framåt. Han gick till källorna; att hämta uppgifter från redan tryckta verk var honom främmande. Han läste obehindrat 1600-talets handlingar och protokoll oavsett piktur eller om de var skrivna på svenska, tyska eller med franska stickord. Periodvis tillbringade han all sin fria tid i arkiven: Landsarkivet i Vadstena, Riksarkivet och Krigsarkivet i Stockholm. Ett drygt dussin böcker blev det litterära arv han lämnar efter sig.

Hans särskilda intresse var den marina historien med titlar som ”Sjöslaget vid Öland”, ”Anders Homan” och ”Ölands fyrar”. Ett av de märkligaste verken var ”Stora Cronan”, ett arbete som lade grunden för all vidare forskning om regalskeppet Kronan.

Tillsammans med Vasas upptäckare Anders Franzén och kretsen kring honom – som lokaliserade Kronan – var Kurt också med om att starta det projekt som pågår ännu efter en mansålder, utgrävningen av vraket. I början av 1980-talet skapades den publicitet som krävdes för att överhuvudtaget få igång undersökningarna på vrakplatsen. Vi arbetade då tillsammans med Anders Franzén och hans medarbetare. Förutom teveprogram i Sveriges Television, engelska BBC och amerikanska National Geographic publicerades också boken ”Regalskeppet Kronan” där Kurt både var inspiratör och bidragsgivare.
Men även senare tider intresserade honom. I en rad artiklar om Öland under första och andra världskriget skildrade han händelser i öländska vatten. Bland annat bidrog hans efterforskningar till dokumentärfilmen ”Ada Gorthon – neutralt offer” och flera andra teveproduktioner.

Kurts favoritlektyr var memoarer och biografier. Bredden i hans kunskaper imponerade. Han hade en ovanlig förmåga att knyta samman dåtid med nutid och att se det stora i det lilla. Tack vare webben fick han ett nytt fönster till både världen och det förgångna. Dagligen läste han ledande internationella tidningar och sökte sig fram i datoriserade arkiv. Och alltid hade han en bestämd och inte sällan provokativ uppfattning om händelser av betydelse; debatt var hans livsluft. Men framför allt var Kurt Lundgren en journalist som hade ölänningarnas öra och som envist och kraftfullt företrädde deras intressen. Öland har gått miste om en av sina främsta förespråkare.

Och för mig blir Kurt stående nere vid Sandby-Gårdby borg; han blickar ut över vattenvidden.

Björn Axel Johansson
(tidigare medarbetare på Ölandsbladet)