Får svenskarna tycka om och vara stolta över sitt land?

Vilhelm Moberg (1898-1973)

Denna uppsats skrev Vilhelm Moberg under andra världskriget. Den talar för sig själv.

"Mobergs beredskapsuppsats
av Otto v. Friesen

I tiotusen exemplar lät det svenska försvaret trycka och sprida Vilhelm Mobergs pamflett Svensk strävan på staber och regementen. Den f.d. vapenvägraren med det brutna geväret på rockslaget hade tagit konsekvenserna av det förändrade världsläget, han tog värvning som lokalförsvarare i Nynäshamn och han skrev en genomtänkt och underbyggd förklaring till sin nya ståndpunkt. Denna text trycks nu om för första gången i Förr och Nu 45 år senare."

Förr och nu
Tidskrift för en folkets kultur

”Svensk strävan”

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åt¬skilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelse och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk. Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige idag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund. Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan!
Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är de få, de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts har gett oss krafter, andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, givit oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolhet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i daggräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen?

Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.

Vilhelm Moberg”


Svenskfientligheten


Michael Alonzo:
”Nu lämnar jag det förlovade landet. Jag lämnar ett skenheligt urblekt folk med jävligt tomma ögon"

Fredrik Rheinfeldt började sitt tal på moderatstämman 2009 på följande sätt:
Jag är en typisk svensk, sa Fredrik Reinfeldt och fortsatte: Min farfarsfar var frukten av en romans mellan en färgad amerikansk cirkusartist och ett lettiskt hembiträde. Det är svenskt. Blandat.


Fredrik Rheinfeldt:
Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.


Mona Sahlin:
Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi?
Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

Maud Olofsson:
Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige

Läs Ulf Nilsons artikel: Aftonbladet gör oss en tjänst och Alf Johanssons artikel om historievetenskapen från DN 1993.