Rädda Barnen - en ideell organisation?

Inför insamlingsgalan ”TILLSAMMANS FÖR VÄRLDENS BARN” som sänds ikväll på SVT1kanske det är idé att titta närmare på den ideella organisationen Rädda Barnen. I GP har journalisten Lars Åberg skrivit en intressant artikel som alla bör läsa, som är intresserade av att veta vad de pengar som vi skänker tar vägen. Varför blir det aldrig bättre i världen och varför får världens barn inte det bättre? Finns det kanske anledning att tro att de förment ”goda” människorna som driver dessa organisationer kanske inte är så goda?

” Vi går igenom punkt för punkt"
RÄDDA VUXNA RÄDDAR INGA BARN
2009-10-14

FN:s barnkonvention fyller tjugo år. Rädda Barnen blir nittio. Samtidigt är världen full av barnarbete, barnäktenskap, barnsoldater, barn som inte går i skolan på grund av fattigdom, flickor som inte går i skolan på grund av religiöst förtryck. I de flesta länder får man slå sina barn. Även i Sverige, med sin barnombudsman och sin lag mot aga, förekommer våld och andra övergrepp mot barn och det är inte alla som är överens om att det är fel.”

Vidare skriver man att då journalisten Evin Rubar, i ett SVT-reportage 2007 presenterade material visade att det var vanligare med våld i invandrarfamiljer som en del i ”uppfostran”, kommenterade Rädda Barnens generalsekreterare Charlotte Petri Gornitzka det så här:

”- Om vi i stället för att arbeta för barns rättigheter och mot våld mot barn uppfattas peka ut grupper och riskerar att hamna i en rasistdiskussion som skymmer sikten för det som är vårt uppdrag, så kan det naturligtvis finnas en risk för att det blir en motsättning i stället för att vi kan mötas.”

Petri Gornitzka har nu avancerat och är idag är generalsekreterare för hela internationella Rädda Barnen, Save the Children Alliance som har sitt huvudkontor i London.

Så här skriver Lars Åberg:

” Just den hållning hon ger uttryck för ställer organisationen inför stora problem och leder in på ett stickspår i rättighetsdebatten. Efter det att barnrättsfrågorna lyftes fram under 1990-talet har de sjunkit tillbaka och blivit förhandlingsbara i ett samhälle som - visserligen motvilligt, men utan att på allvar hävda allas lika värde - accepterar att en del barn inte får vara med på alla skollektioner eller att flickor inte lär sig simma eller gifts bort med någon de knappt vet namnet på."
……

”På Rädda Barnens Beirutkontor fanns det för några år sedan ett aktivt intresse för flickornas situation i repressiva och instängda miljöer. Pernilla Ouis, forskare vid Malmö högskola, fick i uppdrag att studera hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuella övergrepp i Libanon, Jemen och de ockuperade palestinska områdena.

Till sin hjälp hade hon bland annat forskare från regionen. Fyrahundra barn, de flesta flickor mellan 12 och 18 år, intervjuades; ett stort grundmaterial för en kvalitativ studie. När Ouis i årsskiftet 2006-07 sammanfattade det i rapporten Gender-based sexual violence var flickornas utsatthet i hederskulturerna i centrum, och Rädda Barnens alldeles nyinstallerade chef i Beirut for i taket.

Denna kontrovers sipprade ut i medierna och fick många att undra hur högt i tak det är hos Rädda Barnen och hur organisationen ser på sin roll som barnrättsförsvarare.”
………..
Det är en väldigt lång artikel och måste läsas i sin helhet.
Pernilla Ouis:s slutord är:
”- Rädda vuxna räddar inga barn.
Är det rentav så namnet ska tolkas nuförtiden: en ängslig välgörenhetsinstitution som inte törs stå för de framsteg som gjorts i Sverige och som därför framför allt vill undvika konflikt med föräldrarna när barnens rättigheter kränks? I samtalen med anställda dyker uttrycket badkarspolitik upp. När kranen står öppen torkar man upp på golvet, men vågar inte stänga av kranen.”

På Östra Ölands fri horisont skrev Kurt Lundgren att 10.000 lever gott på svenskt bistånd, vilka löner.
” Det svenska biståndsindustriella komplexet sysselsätter 10 000 personer; till detta kommer 16 000 konsulter vilka helt eller delvis har sin försörjning ur detta skattefinaniserade byråkratikomplex.

Jag trodde i min enfald att en organisation som Rädda Barnen var en ideell organisation, försörjd av givmilda människor som vill mänskligheten väl. Istället får man nu reda på att Rädda Barnen är en del av den svenska statsförvaltningen och inte alls en ideell organisation.

Rädda Barnen har, hör, häpna och dåna, inte mindre än 763 anställda och ett bidrag från SIDA på 623 miljoner kr per år.

När du går förbi en skramlande Rädda Barnen-bössa behöver du därför aldrig känna dåligt samvete - du har redan betalat din andel till Rädda Barnen via din skattsedel - så inte ett öre till i Rädda Barnens bössor, vilka alla redan är överfyllda.

Detta är ju humbug.

Allt detta intressanta och avslöjande får man reda på i en liten bok från Timbro skriven av Per Krause med titeln Det svenska biståndsberoendet; det är ett avslöjande reportage som skär som en kniv genom smör - det är inte uländerna som är biståndsberoende, det är biståndsbyråkratin i Sverige. Timbro gör vad svenska grävande journalister aldrig har gjort, de gräver. De som kallar sig grävande journalister pratar mest om det de skall göra, man ser aldrig något i tidningarna, och så går de på kurs, på kurs, på kurs.”
Så långt Kurt Lundgren, oersättlig journalist.

”Man kan lura en del av folket hela tiden.
Man kan också lura hela folket en kort tid.
Men man kan inte lura hela folket hela tiden”.