Nye EU-presidenten inte så grå som det sägs

En haiku kan spegla maktspel i toppen


Så lyder en kolumn av Lars Ryding. Den handlar om EU:s nyvalde president Herman Vad Vadehanhette, som är intresserad av denna japanska versform och skriver haiku på sin blogg.

Fredrik Reinfeldt ringde runt till alla andra regeringschefer och frågade vem de kunde enas om. Ju mindre känd, desto lättare att välja visade sig vara den princip som gällde. Det var ju egentligen inte Vad Vadehanhette som skulle bli president utan megastjärnan Tony Blair. Strålglansen kring Blair och pratet om Blair som president gör att Vad Vadehanhette framstår som ännu gråare.

Så här skaldar Lars Ryding som själv fuskat lite med den japanska versformen haiku.

Ledare på rad
Egon sida vid sida
Pärlband – utan tråd
Så långt SvD.

Men är Herman van Rompuy så grå?

Så här skrev Filip van Laenen i Brussels Journal den 18 november.

Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy är en av de främsta kandidaterna till jobbet som den första "EU-presidenten." En blick på hans nya karriär visar att han verkligen är den perfekte kandidaten för jobbet. Som talare i det belgiska federala parlamentet ändrade han låsen till plenumrummet under natten för att undvika att ett möte med parlamentariker ägde rum. Vem skulle bättre passa som chef för en organisation som tvingar medlemsländerna att ordna en andra folkomröstning när den första inte ger önskat resultat?

Den nuvarande belgiske premiärministern Herman Van Rompuy verkar ha blivit toppkandidaten för jobbet som EU-president (tekniskt endast ordföranden för Europeiska rådet), eftersom han hittills har avstått från att framföra sin egen åsikt om någonting alls på en europeisk nivå.

Han och hans parti hävdar att han ska vara "oumbärlig" i Belgien. Den hemlighetsfulla Bilderberggruppens middag förra veckan berättar helt klart en annan historia: han skall definitivt fullfölja jobbet som EU: s första president.

Under middagen höll han ett föredrag där han närmare utvecklade hur Europeiska unionen skulle kunna finansieras direkt, i motsats till de indirekta finansieringsmekanismerna idag. Han förkastade "gröna" skatter för ändamålet, eftersom de skulle blekna bort med tiden, och föreslog i stället EU-skatter på finansiella transaktioner, ungefär som den ökända Tobinskatten.

Efter föredraget, ställde en av gästerna - tydligen en italienare - en fråga till honom om dessa skatter, då reagerade han ganska irriterat. Uppenbarligen kände han sig obekväm över att noteras som den som föreslår EU-skatter, just nu, strax före ett beslut då utnämningen av EU: s första president måste göras.

Han gick så långt som att publicera en del av sitt hemliga tal i ett pressmeddelande för att kontrollera skadorna. Allt detta väcker frågan om: om herr Van Rompuy inte är en kandidat, varför skulle han tycka det är så obehagligt att uttrycka sin åsikt om EU-skatt?

Om han verkligen är så "oumbärlig" i Belgien, varför använde han inte detta argument för att göra det helt klart att han inte kommer att godta jobb som EU-president?

Han har aldrig varit särskilt talför till pressen, och har alltid kände sig mest bekväm i slutna möten eller i bakgrunden. I själva verket citerades han en gång för att ha sagt att han utövar makt, men inte toppositioner.

Som talman i det federala parlamentet lyckades Mr Van Rompuy skjuta upp en omröstning i plenum i flera veckor innan den blockerades av en motion om intressekonflikter i ett av de regionala parlamenten. Byta lås i plenumrummet var bara ett av de knep som han använde, och att inte visa sig på sitt kontor på en hel vecka, så att han kunde slippa öppna ett brev, var ett annat. Medan tidigare talmän troligen skulle ha skämts djupt för att behöva ta till sådana metoder, var Mr Van Rompuy stolt över det.

Nyligen mutade han även ett av de regionala parlamenten med ett federalt finansierat fotbollsstadion att skjuta upp omröstningen i det federala parlamentet med ytterligare minst fyra nya månader, bara för att att stanna längre vid makten.

Under regeringens förhandlingar eller som talman i det federala parlamentet, brydde han sig inte längre om vad han och hans parti hade lovat väljarna under valkampanjen. Mr Van Rompuy representerar inte sina egna väljare utan det belgiska etablissemanget.

Om Mr Van Rompuy skulle bli den första EU-ordföranden, kommer ytterligare integration i Europeiska unionen att vara en av hans främsta ambitioner.

EU-skatter1) passar den bilden mycket bra och evenemanget på Bilderberggruppens middag kan betraktas som en mycket avslöjande ”slip-of-the tongue”. Man kan också förvänta sig att han starkt försvarar en ytterligare utvidgning av euroområdet, och att begränsa så mycket som möjligt slopandet av de undantag som Storbritannien, Sverige och Danmark har erhållit från Maastrichtfördraget. Detta är vad EU-byråkratin skulle vilja se honom göra, och det är vad han kommer att anpassa sig till.

Denna EU-byråkrati gynnar också starkt turkiskt EU-medlemskap, så i motsats till vad herr Van Rompuy sade i det belgiska parlamentet 2004, kommer han gärna leda vidare inträdesförhandlingarna med Turkiet.

Ukrainas EU-medlemskap, som han gynnade, kommer förmodligen att få vänta eftersom detta skulle reta Ryssland och är därför inte så populärt i de högsta EU-kretsarna.

Om hur han skulle vara som ordförande i Europeiska rådet kan man förvänta sig att han använder alla tricks i boken för att göra vad som krävs för att fördröja eller undvika oönskade diskussioner.

En demokratisk reform av EU med bl.a. öppnare nomineringsprocesser kommer dock inte att vara på toppen av hans dagordning.

Herman Van Rompuy är en människa som anpassar sig snabbt till den verkliga makten, så snart han intagit sin plats.

Knute sa...
1)Sammanfattningsvis; Rompuy vill att EU ska få direkt beskattningsrätt, kan man läsa i Brussels Journal.

gp