EU:s utvidgning en del i Den Nya Världsordningen?

Här kommer ytterligare ett brev från den duktiga och flitiga skribenten Inger-Siv Mattson.

"Nacka den 16 maj 2009


Statsrådsberedningen v g diarieför och meddela dnr tack

Statminister Fredrik Reinfeldt


Ämne: EU:s utvidgning: ”Kan Afrika gå med i EU?”

Vid Er medverkan i flamstramsprogrammet Lantz i P1 fick Ni frågan om ”Afrika kan gå med i EU?”

Ni svarade att ”man är överens om att EU:s gräns går vid Medelhavet” och undvek att närmare gå in på om gränsen går vid Medelhavets norra, södra eller östra strand.

Jag vill gärna veta varför Ni som svar på frågan inte nämnde Barcelonaproccessen (fram till 1995 kallad den Europeisk-arabiska dialogen) och Sarkozys Medelhavsunion?

Inom ramen för Barcelonaprocessen har ju de tre Maghrebländerna Algeriet, Tunisien och Marocko samt ytterligare ett antal arabstater bl a Jordanien, Libanon, Syrien, Egypten och den Palestinska myndigheten långtgående associeringsavtal med EU.

Förhandlingar om ett motsvarande partnerskap har länge pågått även med skurkstaten Libyen.

Marocko ansökte som bekant redan 1984 om medlemskap i EU. Den gången blev det dock nej.

Arabländerna har också krävt att Mauretanien skulle bli fullvärdig medlem i Barcelonaprocessen. Mauretanien var dock endast intresserat av observatörskap, eftersom landet sedan många år ingår i EU:s Lomésamarbete för bistånd till afrikanska länder. Detta samarbete är mer ekonomiskt fördelaktigt för Mauretanien än Barcelonaprocessen skulle vara. År 2000 begärde Yemen medlemskap i Barcelonaprocessen men EU-länderna valde att ingå ett bilateralt samarbete med Yemen.

Alla dessa länder ligger så vitt jag vet på andra sidan Medelhavet dvs i Afrika och Mellanöstern.


Associeringsavtalen – ett första steg mot EU-medlemskap

Innan Malta, Cypern och Turkiet blev medlems- respektive kandidatländer i EU hade dessa samma typ av associeringsavtal med EU som ovan nämnda länder nu har. Detta tyder på att associeringsavtalen är ett första steg mot ett fullvärdigt EU-medlemskap. Den totala tystnaden kring EU:s afrikanska och arabiska samarbete tyder också på att något är i görningen!

Tystnaden kring den redan sedan länge planerade utvidgningen söder- och österut var lika total vid folkomröstningen om Sveriges EU-medlemskap 1994. Makthavarna i Sverige var givetvis väl medvetna om att ifall dessa planer avslöjats hade svenskarna sagt nej till EU.

Samma lögnaktiga strategi används nu inför utvidgningen på andra sidan Medelhavet: ”man är överens om att EU:s gräns går vid Medelhavet”. Den som tror på detta tror förmodligen också att jorden är platt, att månen skall trilla ner och att tomten kommer med julklapparna och storken med de små barnen!


Artikel 237 i Romfördraget är satt ur spel

Eftersom Turkiet kan bli fullvärdig medlem i EU har Romfördragets artikel 237 - dvs Europaklausulen - som slår fast att endast europeiska stater kan bli medlemmar i EU redan satts ut spel. Turkiet ligger så vitt jag vet inte i Europa!

Hösten 2002 konstaterade Giscard d’Estaing med anledning av Turkiets EU- medlemskap: ”Dess huvudstad ligger inte i Europa; 95 procent av dess befolkning lever utanför Europa. Det är inte ett europeiskt land.”

Så statsministerns deklaration om att ”man är överens om att EU:s gräns går vid Medelhavet” bör följaktligen tas med en stor nypa salt. Om Turkiet kan bli medlem i EU är det alltså fritt fram för såväl Afrika som arabstaterna att ingå i EU.

Statsministern et consortes tänker driva frågan om Turkiets medlemskap under det svenska ordförandeskapet. Ni borde i stället begrunda den franske 1500-talsfilosofen Michel de Montaignes kloka ord: ”Vid randen av en avgrund finns blot en ska att göra: ta ett steg tillbaka.” Eller som den dåvarande franske presidenten och tillika ordföranden i EU:s konstitutionella konvent för några år sedan uttryckte det i en intervju i Le Monde: ””Det turkiska medlemskapet kan endast förverkligas till priset av Europas undergång.”

Inger-Siv Mattson, f d internationell sekreterare vid ett statligt forskningsråd

Alphyddevägen 55, 131 35 Nacka"

"Europas nationer bör föras samman i en superstat utan att deras befolkningar förstår vad som sker. Detta kan åstadkommas genom stegvisa förändringar, alla förklädda till att ha ett ekonomiskt syfte, men som på sikt och oåterkalleligt kommer att leda till en federation."


Jean Monnet, grundare av EU